Jag får välja att tro på att min tid kommer någon gång. Den måste göra det. Tro och hopp går hand i hand och just nu kramar jag extra hårt om den där handen. Jag har blivit sårad, besviken, arg och känner mig hopplös.

Mitt självförtroende har blivit överkört och det kommer ta ett tag innan den har återhämtat sig. Även om det kommer att ta tid, kommer det bli bättre. Det blir väl bättre..?

Han är den där killen som får det att pirra i kroppen efter ett sms. Som man ligger och tänker på varenda lediga minut. Drömmer om och vill veta allt om. Överanalyserar och försöker tolka. Framför allt är det killen man vill krypa ihop hos, krama, ge en puss på kinden och sticka ner handen i bakfickan på.

Jag är kär.